I går skulle min pappa ha fyllt 71 år, vemodig dag. Saknaden ligger som en grå hinna över mig varje dag men igår kändes det extra tungt. Drygt ett år och sju månader har gått sedan han gick bort.
Plockade en bukett med blommor från trädgården och några vilda och satte vid graven.
Här en fin dikt om sorg och sorgearbete, har bara sett de första stroferna förut men har hittat fortsättningen också, hittade den på nätet:
"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud ,
Men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.
Skaffa dig en borste så ska du se att efter en tid går ditt hår att reda ut. Du kanske till och med måste ordna balsam men skam den som ger sig
Hur än tovigt de må vara annars kan man alltid klippa sig fri
Har du umgåtts med gamar så vet du vad de kan äta av dig.
Låt dem flyga så långt bort så de flyger vilse och aldrig hittar tillbaka till dig igen."
Ur boken: "Jag tänker alltså finns jag"
2 kommentarer:
va fint gumsan: ) kram på dig
Saknar gör jag alltid, men sorgen går i vågor för mig. Det är skönt att gråta ordentligt ibland.
Jag har föräldrar som fortfarande lever, men de börjar bli lite skröpliga så jag går liksom omkring och är beredd på att de kan dö. Men sedan när det händer så kommer jag ändå inte alls vara beredd. Det blir man väl aldrig.
Skicka en kommentar